Måndag 11/2
Dagarna är tunga just nu. Man lättarupp med några skratt ibland.
Men direkt när skratten tystnar så tänker man till. Och då gör de ont.
Igår var ja hemma från jobbet. Åkte ner till Ljunga för att vara me mami,
papi o farfar. Även Madelene var där.
Det är tungt. Och de kommer nog fortsätta att vara tungt en tid framöver.
Mest tungt är de att se hur nere farfar är. Det är jobbigt och man vet aldrig
riktigt va man ska säga dessa gånger.
När farfar gått hem så la mami o jag oss ner o kikade på kort sedan jag
var liten för att se va vi hade för kort på farmor. Och farmor var ju sån att hon
inte var så stormförtjust i kameror. De fanns inte mycke kort. Var några sedan
vi plockade äpplen o pärer och sedan vi var i fjällen. Mycke mera var de inte.
Farfar har dock mycke mera fotografier. Sedan farmor var yngre speciellt.
När de var i Canada o alla somrar de var i Lögdö. Där hemma finns de mycke.
Saknar min "Amen" väldigt mycke. Det känns konstigt att hon inte finns hos
oss längre.
Idag var de oxå tänkt att ja skulle jobba. Men Gunnar (kusin fr. Fonus) kommer ner
till Ljunga ikväll för att prata lite om vad som kommer att ske nu och hur de kommer
att ske. När begravningen kommer vara osv. Så ja bestämde mej för att stanna
hemma idag oxå och åka ner till Ljunga i eftermiddag o sitta med o lyssna.
Vill verkligen de.
Och sen ta o jobba imorrn istället. Kommer att kännas konstigt.
Men de är ju som de säger. Vi måste leva vidare, livet slutar ju inte här.
Försöka återgå så gott som de går till de vanliga fastän att de känns motigt o jobbigt.
Så i eftermiddag far ja ner till Ljunga. Kanske att älsklingen ville fälja med,
men jag förstår som han känner att man inte riktigt vet hur man ska betee säg eller vad
man ska säga. Men jag sa de - Var som vanligt. Det blir bäst då.
//Malin
Men direkt när skratten tystnar så tänker man till. Och då gör de ont.
Igår var ja hemma från jobbet. Åkte ner till Ljunga för att vara me mami,
papi o farfar. Även Madelene var där.
Det är tungt. Och de kommer nog fortsätta att vara tungt en tid framöver.
Mest tungt är de att se hur nere farfar är. Det är jobbigt och man vet aldrig
riktigt va man ska säga dessa gånger.
När farfar gått hem så la mami o jag oss ner o kikade på kort sedan jag
var liten för att se va vi hade för kort på farmor. Och farmor var ju sån att hon
inte var så stormförtjust i kameror. De fanns inte mycke kort. Var några sedan
vi plockade äpplen o pärer och sedan vi var i fjällen. Mycke mera var de inte.
Farfar har dock mycke mera fotografier. Sedan farmor var yngre speciellt.
När de var i Canada o alla somrar de var i Lögdö. Där hemma finns de mycke.
Saknar min "Amen" väldigt mycke. Det känns konstigt att hon inte finns hos
oss längre.
Idag var de oxå tänkt att ja skulle jobba. Men Gunnar (kusin fr. Fonus) kommer ner
till Ljunga ikväll för att prata lite om vad som kommer att ske nu och hur de kommer
att ske. När begravningen kommer vara osv. Så ja bestämde mej för att stanna
hemma idag oxå och åka ner till Ljunga i eftermiddag o sitta med o lyssna.
Vill verkligen de.
Och sen ta o jobba imorrn istället. Kommer att kännas konstigt.
Men de är ju som de säger. Vi måste leva vidare, livet slutar ju inte här.
Försöka återgå så gott som de går till de vanliga fastän att de känns motigt o jobbigt.
Så i eftermiddag far ja ner till Ljunga. Kanske att älsklingen ville fälja med,
men jag förstår som han känner att man inte riktigt vet hur man ska betee säg eller vad
man ska säga. Men jag sa de - Var som vanligt. Det blir bäst då.
//Malin
Kommentarer
Postat av: Helené
Tänker på dej Malin!
Trackback